h1

Utdrag ur mitt NaNo-projekt 2009 – No. 1

november 8, 2009

(Ett par korta utdrag ur mitt projekt för NaNoWriMo 2009. Finns i sin helhet i en bokhandel nära dig omkring 2012. Eller också inte…!)

***

(Fabians brev till Stella)

Stella,
Om du läser det här, är jag redan död när du lämnar fängelset. Du kommer antagligen inte att ha gått på min begravning, och det är lika så gott det – jag tänker inte heller gå på den. Jag tänker istället att det här brevet, orden jag skriver nu, får bli vårt avsked. Det känns lite fint, faktiskt. Jag hoppas att du kan känna så också.

/…/

Det finns mer att säga – det finns det alltid. Men det har blivit sent, vännen min, och jag är trött. Cancer är ett jävla skit. Man tror inte att något kan göra så ont så länge, men det kan det tydligen. Ta hand om dig, Stella. Jag vet att det kommer att gå bra för dig. Jag hoppas att du snart kommer att känna detsamma. Jag önskar att jag hade fått vara där, hos dig i bilen istället för att bara mötas genom ett brev såhär. Men jag vill inte att du ska känna ånger för att det blev som det blev och någon tid för försoning aldrig kom för oss. Du hade all rätt att stöta bort mig. Felet var mitt, aldrig ditt.

Med den största kärlek,
Fabian

***

(Stella går genom material som Fabian lämnat efter sig)

Högst upp på pappret överst i mappen, som var märkt “Pandora Förlag” med den jämna, starka och schvungfulla handstil hon kände igen hos Fabian (detta måste han ha skrivit medan han ännu var någorlunda stark), hade rubriken “Personalförteckning”. Det visade sig dock vara en lätt underdrift, för det femton sidor långa dokumentet utgjorde mer än en förteckning över förlagets femton man starka personal. Ett prydligt strukturerat ark för vardera personen, framsidan med faktauppgifter, baksidan med Fabians personliga reflektioner, riktade på sedvanligt vis till henne som i ett förtroligt samtal.

Det kändes fortfarande besynnerligt, detta att följa Fabians noggrant beräknade och avvägda spår, trots att han var död sedan flera månader. Men hon började vänja sig. Hon tänkte att detta var ett uppdrag och en spännande lek – att följa Fabians ledtrådar och spår, för att se vart de ledde. De hade brukat leka liknande lekar när hon var barn. Fabian gömde någon sak, och hon fick en lapp med en skattkarta eller en ledtråd, och fick leta sig vidare till nästa ledtråd, och därifrån til nästa och så vidare tills hon hittat SKATTEN. Nu lekte de igen, fast Fabian gömde sig inte längre bakom fäbodgaveln på landet, utan i en annan tid.

Annonser
h1

Farväl till Paradiset

maj 4, 2009

Det här känns lite fånigt – jag flaggar för att saker ska hända ett halvår i förväg, sen kommer en ynklig liten prolog… och nu lägger jag hela Paradisprojektet i malpåse tillsvidare. Jag har litegrann gruvat mig för det här en vecka, men nu blir det såhär i alla fall. Jag är en velig, virrig impulsmänniska, och förra helgens skrivkurs om barnböcker blåste liv i mig som jag inte känt på länge. En dörr gläntades till något jag inte behöver tvinga mig att skriva, utan något som rent av bara känns skoj.

Sådan inspiration är värdefull och får inte behandlas vårdslöst. Därför får Projekt Paradiset anstå tills det är det som lockar mest av allt. Men den närmsta tiden ska jag skriva barnböcker. Det blir måhända inte så mycket till smakprov här, men kanske en och annan personskildring som smakprov, och kanske en utkastad research- eller opinionsundersökningsfråga då och då. Och så metaskrivande OM skrivandets lustar och vedermödor, förstås.

OK?

***

Till dags dato har jag för övrigt 4 aktiva barnboksidéer som jag bollar med och inte riktigt vet vilken jag ska skriva/jobba med först. En kan jag nog sortera bort direkt, den känns lite jobbig. Så vare bara tre spännande uppslag kvar – men de ska jag nog klara att parallellratta.

h1

Välkommen till Paradiset – Prolog

april 17, 2009

Kvart i fyra natten till första advent öppnade Amelia Bengtsson två gröna klarvakna ögon i mörkret. Hon hörde porten gå igen en trappa ned, men var säker på att det inte var ljudet som väckt henne utan något annat.

Något hade hänt. Något var nytt i luften.

Hon hörde steg i trappan och en vibration rörde sig genom huset. Vad det än var som hänt, detta nya som väckt henne, så hängde det ihop med personen som nu svärande och dundrande med väskor och kartonger mot trappräcket var på väg uppåt. Nya hyresgästen på två trappor. Det måste vara hon.

– Men varför i himlens namn flyttar människan in mitt i natten? tänkte Amelia med grus i både ögon och huvud. Hon övervägde en stund om hon skulle försöka somna om, men insåg dock att det var en fåfäng förhoppning och svängde istället benen över sängkanten och stack tårna i fårskinnstofflorna. Tidningen borde ju komma när som helst, tänkte hon. Lika bra att sätta på kaffet så länge.

***

Huset på Paradisgatan var en tegelkoloss inklämd i ett trångt kvarter på Söder, bakom Maria Magdalena kyrka. Den pampiga byggnaden vittnade om en arkitekt med mer fantasi och yviga visioner än sinne för funktionalitet. Huset uppfördes på uppdrag av byggherren Arnold Bengtsson 1887, för att uppfylla en livsdröm: Ett filantropiskt kollektiv, med Kulturen som livsluft – och en teater inpå knuten.

Sålunda var halva fastigheten ett ordinärt och tidstypiskt hyreshus med lägenheter, en paradvåning och diverse småskrymslen för studenter och andra mindre nogräknade hyresgäster. Den andra halvan av huset rymde Paradisteatern, en storslagen teater med galaentré och spansk trappa och allt. På den trånga Södermalmska bakgatan. Mycket kunde Arnold Bengtsson skyllas för under sin livstid – men att han var överdrivet praktiskt lagd var det aldrig någon som påstod.

I folkmun kallades huset Paradiset rätt och slätt. Det var ju också det enda huset på den lilla gatstump någon uttråkad tjänsteman på Stockholms gatukontor beslutat att kalla Paradisgatan. Få gator kunde förefalla mindre paradisiska, och faktum var att nästan ingen kände till den. Här strosade inga flanörer, inga affärsmänniskor hastade på väg till viktiga möten och inga boutiquer lockade shoppingsugna. En och annan vilsekommen turist med en tummad stadskarta i krampaktigt grepp förirrade sig in på gatan – men de insåg oftast snabbt sitt misstag och irrade ut samma väg som de kom.

Fasaden var täckt, från den smutsiga gatan till hängrännan under taket, av en murgröna så frodig och välvuxen att mer än en cyniker påpekat att växten såg bra mycket livskraftigare ut än huset den växer på. Lyckligtvis anade ingen hur rätt dessa skämtsamma domedagsprofeter hade, allra minst husets hyresgäster.

***

Med frusna fingrar fumlade Lina med nyckelknippan i ett försök att hitta portnyckeln trots att alla väskor och plastkassar överallt och att hon dessutom hade en antik dammsugare under armen. När nycklarna ändå gled ur hennes hand ner i nysnön svor hon – högt och ilsket. Kvart i fyra var ingen tid på dygnet då man har tålamod för tingens djävlighet, tänkte hon och slamrade dammsugaren i portglaset då hon böjde sig efter nyckelknippan.

Aldrig mer flytta med SJ som logistiksamordnare, tänkte hon fem minuter senare, när hon baxat sig själv, sina väskor och dammsugaren uppför två trappor och klivit in i sin nya, ekande tomma lägenhet med vackra originalparkettgolv som tyvärr inte alls såg särskilt bekvämt ut att sova på. Flyttlasset skulle komma först imorgon bitti. Själv skulle hon ha anlänt till Stockholms central vid ett betydligt anständigare klockslag än fem över tre, och då kunnat sova över hos en väninna i Hägersten, men eftersom SJ ”drabbats av” försening på försening och väninnan låtit allt tröttare och surare för varje gång hon ringt, hade hon till slut sagt att hon skulle ordna det hela på annat sätt. Och nu stod hon alltså här, i en tom lägenhet, mitt i natten, trött så hon skulle kunna stå och sova och insåg att det var ungefär vad hon skulle bli tvungen att göra.

Ingen säng. Ingen kudde. Inget täcke. Inte en lampa så att hon kunde se någonting. Inte en matbit. Inte ett jävla glas att dricka ett jävla glas vatten ur. Ingenting. Lina suckade trött och vände upp och ner på en väska med kläder och bredde ut dem hjälpligt på golvet. Hon la sig i klädhögen och drog sin favoritklänning i velour omkring sig. Hon hann inte ens tänka på hur obekvämt det var innan hon hade somnat.

h1

Nya tag

januari 27, 2009

När jag startade Fritext-bloggen hade jag ingen riktig idé om vad jag ville göra med den. Och så gick det som det gick – det bidde en tumme, om ens det…

Men nu – nu har jag en idé som jag vill prova. Den är kreativ, lekfull och interaktiv. Den kommer antagligen att lida av viss oregelbundenhet, men förhoppningen är att den ska bli så rolig för såväl läsare som skribent, att vi inte ska kunna låta bli att hålla den levande.

Stay tuned – fortsättning följer!

h1

En halv upphittad novell…

september 29, 2008

…eller skulle det ha blivit en roman? Jag vet faktiskt inte, minns inte ens att jag skrivit detta… Lite för långt att publicera i ett svep, men det får bli så ändå.

Han kunde inte påstå att chocken gett med sig och försvunnit. Snarare hade den varit där, hos honom så länge att den vuxit fast, blivit en del av honom. Numera var den som ett skyddande lager bomull runt honom, som gjode världen omkring lätt luddig och alla ljud dova. Det som hänt hade ännu inte sjunkit in. Varje morgon vaknade han och förväntade sig att hon skulle ligga brevid – som hon alltid gjort. Han kom ut i garaget och studsade till när han såg försäkringsbolagets lånebil stå där deras gemensamma vita Golf brukat stå. Men värst var nog ändå tystnaden. Han hade alltid retat sig på hennes märkliga musiksmak, på den blandning av österländska toner och popdunk som hon envisats med att spela jämt och ständigt. Men tystnaden var långt långt värre.

 

Han hade provat att sätta på en av hennes cd-skivor, men det var bara fel. Hon fanns inte i musiken, vilket han ju borde ha insett. Musiken hade funnits i henne och när hon inte var där, så var inte musiken där heller, hur högt han än spelade.

 

Fram till begravningen hade det varit folk omkring honom hela tiden. Han hade inte behövt ordna och fixa särskilt mycket själv – han hade sin släkt och hennes släkt och alla hade de trippat på tå kring den unge änklingen, passat upp och ringt begravningsentreprenörer och bouppteckningsmän. Själv hade han mest suttit i soffan och artigt druckit de koppar kaffe som stacks i hans hand, fast att han helst av allt velat kasta ut dem, hela högen. Dra åt helvete med er och låt mig vara ifred, hade det rutit inom honom. Men han hade suttit där tyst och druckit den ena koppen tjärstarkt kaffe efter den andra.

 

Nej, det hade ännu inte sjunkit in, trots att det vid det här laget var närmare 2 månader sedan det hände. Huset hade varit tyst och tomt när han kom hem, men på köksbordet låg en lapp:

”Har kört till färgaffärn, kommer strax – puss!”

 

Färgaffärn var en konstnärsbod i Åkersberga där hon kunde gå i timmar och låta fingrarna löpa över penslar och färger och verktyg han inte i sin vildaste fantasi kunde förstå vad man skulle ha till. Så inte ens när det dröjde en timme, ja mer, inte ens då hade han funderat på saken. Han visste bättre än att stressa henne när hon var i färgaffärn. Alla behöver sitt utrymme och sin alldeles egna tid, det hade de pratat om så många gånger. Måleriet och skapandet var hennes privata rum och han visste bättre än att inkräkta på det. Han hade själv satt sig vid datorn och försjunkit i fördjupningskursen på nätet som han gick för sitt arbetes skull. Han hade planer, en karriär att tänka på. Så när det ringde på dörren visste han inte riktigt hur lång tid som gått, men han insåg att det nog gått så lång tid att hon borde ha varit tillbaka. Men varför skulle hon ringa på dörren? Hade hon slarvat bort nyckeln nu igen?

 

Irriterat låste han upp och ryckte upp dörren. De två uniformerade poliserna utanför hoppade till av det plötsliga ljudet och rörelsen. Han fick en vag bild som ur en film, där poliserna börjat skjuta av ren överraskning. Såhär i efterhand tänkte han att de lika bra kunnat göra det, för han var ju ändå en levande död i en död värld med luddiga konturer och dova ljud.

 

Ingen hade skjutit honom, men det som hänt hade ändå varit som taget ur en film. De lågmälda och artiga rösterna, frågan om han hade någon att ringa till, någon som kunde komma och vara ett sällskap, polisernas utbytta blickar när han snäst åt dem att nej det fanns det inte.

– Det är hon och jag, och nu säger ni att hon är död? Det finns ingen att ringa, vem skulle jag ringa? Till Gud och be honom skicka hit henne igen? Det finns ingen att ringa!

 

Och med det hade han lämnat poliserna där i dörren och låtit dem stå där och titta på varann och undra vad de ska göra med honom, och så hade han gått in på badrummet och kräkts i handfatet. Mycket samlat, mycket manligt av honom. När han kom tillbaka stod poliserna kvar på trappan och trampade nervöst. Otåliga att komma iväg och jaga bovar, men för artighets skull ovilliga att lämna den uppenbart chockade mannen ensam.

– Är du säker på att det inte finns någon vi kan ringa? Frågade den kvinnliga polisen. Hon var rågblond och hade håret samlat i en tofs under polismössan. Hon såg robust ut, grov och bred.

– Nej. Men åk ni, jag klarar mig. Jag vill vara ensam.

 

Ytterst motvilligt hade de båda poliserna dragit sig bakåt, misstroget tittade de tillbaka på den vresige mannen som irriterat vinkade åt dem och smällde igen dörren efter sig. Det var mot reglementet att lämna en chockad anhörig ensam utan stödpersoner att kontakta. Men tidigare just den här dagen hade Interpol slagit larm om en förrymd bankrånare från Norge som troddes ha korsat gränsen till Sverige. Man hade trott att han i västa fall skulle hålla sig i Göteborg, men just innan enhet 794 skulle stiga ur bilen för att varsko Anders Falk om att hans hustru förolyckats i en bilolycka längs E18 i södergående riktning, hade de fått höra på polisradion att mannen enligt ett tips skulle befinna sig i Stockholm, att han setts i Kista Centrum. Om de stod på lite skulle de kanske hinna vara med om tillslaget. Lite spänning att förgylla en annars gudlöst tråkig arbetsdag med. De utbytte en blick sedan dörren stängts efter herr Falk, sedan skyndade de tillbaka till bilen.

 

Veckan efter begravningen hade Anders suttit i en fåtölj hemma och funderat på vad han skulle göra. Han hade stirrat på oredan på matsalsbordet, där Emma förvarade sina konstnärsattiraljer. Nästan tre veckor och han hade ännu inte kommit sig för med att städa undan det. Någon (hans mamma? Hennes?) hade erbjudit sig att kasta grejerna under den ändlösa tickande evigheten till eftermiddag efter begravningen, men då hade han rusat upp och vrålat NEJ! Han ville göra det själv. När han sen satt där och stirrade på berget av märkliga attiraljer som Emma samlat på sig så ville han inte alls göra det själv. Att kasta bort grejerna är att godkänna, acceptera att det hänt. Så länge jag inte gör det, så kanske någon däruppe inser att Hoppsan, det var ett misstag och gör det ogjort. Men om jag accepterar…

 

Han satte sig vid bordet och tittade på alla grejerna. Tog upp en flaska terpentin, skruvade av locket och kände den stickande söta doften i näsan. Satte på locket igen och ställde tillbaka flaskan. Han bläddrade planlöst i skissblocket, fullt med blyertsteckningar, antecknade ord och fraser. En liten rad, längst ner i vänstra hörnet av en fullklottrad sida fångade hans blick utan att han riktigt visste varför.

 

Jag älskar dig genom tid och rum.

Utan ände, utan gräns.

 

Det var något obekant över de där raderna, de passade inte alls in i hans bild av Emma. Sådär skulle hon aldrig ha sagt, eller skrivit. Och ändå stod orden här, med hennes karaktäristiska handstil, skrivet i blyerts och ifyllt många gånger, som om hon skrivit orden gång på gång på samma ställe. En fläck på pappret strax brevid, där blyertsen suddats ut och pappret blivit grått och upphöjt fick hjärtat att frysa på honom. En tår.

 

Tanken svindlade som något fullständigt obekant för honom. Emma, hans Emma, hade suttit här med sitt skissblock och skrivit de där raderna om och om igen, och låtit tårarna falla medan hon gjort det. De där raderna som inte alls lät som den Emma han kände. Sådana ord hade hon aldrig använt. Åtminstone inte till honom.

 

På något underligt vis kände han sig mer chockad av den här upptäckten än då poliserna stått utanför hans dörr och trampat fram en redogörelse för olyckan som kostat hans hustru livet. Över Emmas ansikte i hans minne for en plötslig skugga. Han hade älskat henne för att hon var enkel och okomplicerad, en jordnära flicka som föredrog hemmamys före krogkvällar. Inte för att han själv var på krogen så mycket, men han hade alltid uppskattat att veta att hon var hemma och väntade på honom när han kom hem efter en kväll med grabbarna. Hon hade nästan aldrig varit ute – när skulle hon ha hunnit vara otrogen? När han var ute…?

 

Han visste att det inte var möjligt. Han brukade sällan veta i förväg när det skulle bli utekväll av, och han brukade heller inte prioritera att berätta det hemma. Det var ju hans ensak, och dessutom brukade hon gilla när han var ute och hon fick vara ensam hemma… Han hade aldrig misstrott hennes skäl att uppskatta ensamheten hemma. Han visste att hon blev retlig och irriterad om hon inte fick lite tid för sig själv, men hon hade aldrig trott att det kunde bero på något annat än att hon faktiskt hade ett behov av det inre lugn och ro att skapa hon brukade prata om. Hade det bara varit en simpel bortförklaring för att få ägna sig åt sin hemlige älskare i fred?

 

Emma hade alltid velat visa det hon gjort för honom, sökt bekräftelse för sitt skapande. Han hade tittat, hummat lite och sagt Vad fint. Som till ett barn, insåg han nu. Och han hade aldrig frågat efter sina utekvällar hur det gått för henne. Tyckt att det var hennes ensak. Utekvällarna var hans, skapandet var hennes. Men det hade varit hans val, inte hennes. Kanske skulle han, om han engagerat sig lite mer, ha upptäckt att det sällan skapades något när han var borta. Kanske var hon upptagen med annat, medan han var borta. En plötslig ilska vällde upp inom honom, stor och het och röd som eld. Vilket litet luder!

 

Han reste sig från bordet med ett häftigt ryck, så att stolen nästan flög omkull. Försökte skjuta undan tankarna, tänkte att Vad gör det, hon är borta och kommer aldrig igen. Vad hon än gjorde har hon sonat med döden och jag önskar ju fortfarande inget annat än att hon kom tillbaka, att det kunde bli som förr.

 

Men vad han än försöker intala sig finns tankarna där. Maler, gnager. Plötsligt får han ingen ro ens att sitta still och önska att tiden ville låta sig skruvas tillbaka, att han kunde få henne tillbaka. Vem tänkte hon på när hon skrev de där orden i sitt block – för vem fällde hon tåren som torkat in till en grå fläck bredvid orden som nu ringde obevekligt i hans huvud.

 

Någon av grannarna? Om hon hunnit vara med någon på någon av hans spontana utekvällar, måste han ju finnas i närheten. Han gick i huvudet igenom alla grannarna. De flesta var också goda grannar. Emma hade en medfödd förmåga att lyssna in sig och få människor att känna sig väl till mods i hennes sällskap. Hon hade en djup empati som gjorde henne till en person man fick förtroende för och samtidigt ett lättsamt sätt och lätt till skratt. När de flyttade in på gatan hade hon, mot hans livliga protester bjudit in hela gatan på öppet hus. Det var i december så glögg och pepparkakor hade varit tillräckligt för att få en första kontakt med grannarna. Ett genialiskt drag, det tyckte även han i efterhand, fast han aldrig sagt det. När hon berättat om idén för honom hade han tyckt att det lät idiotiskt, han hade aldrig hört talas om att någon gjort så. Men Emma hade aldrig riktigt funderat över hur andra gör, hon hade gjort som hon själv velat.

 

De bodde i ett modernt villaområde med små fyrkantiga villalådor på rad, en familj ivarje, identiska trädgårdar med äppelträd på framsidan och en vinbärsbuske på baksidan. Barnfamiljer i alla husen, utom i deras. De hade tänkt skaffa barn när de flyttade hit, men hur det var så blev det inga. De hade aldrig undersökt vad – eller vem – det berodde på. Anders hade svårt att tänka sig hur någon av de fotbollsskjutsande och fritidshämtande papporna på gatan skulle ha tid eller möjlighet att vara otrogna med hans fru. Dessutom rimmade det illa med diktraderna i skissblocket. Jag älskar dig genom tid och rum. Utan ände, utan gräns. Det låter inte som en romans med grannen tänkte han och kände hur cynismen flyttat in i hans sinne. Plötsligt var hans gamla liv inte längre den idyll han föreställt sig den.

 

Jävla subba, tänkte han plötsligt och kände den där ilskan välla upp igen. Räckte det inte med att vara död, måste du förstöra mitt liv också?! Låt mig vara ifred för helvete! Han gnuggade sitt huvud mellan handflatorna i ett försök att tysta rösterna som börjat mala där inne. De tisslade om otrohet och tasslade om vem, hur, när och skickade upp mycket grafiska illustrationer av diverse teorier om HUR till hans inre synfält. Då slog det honom. Dagböckerna. Så länge han kunnat minnas hade hon skrivit dagböcker, tankeböcker, morgonsidor, allt vad fan hon nu brukade kalla det. Han hade tyckt att hon kunde kasta böckerna när hon skrivit ut dem istället för att låta dem samla damm på förrådet, men hon hade vägrat och sagt Nån gång ska jag kasta dem, men inte nu. Om hon lämnat en ledtråd på skissblocket kunde det finnas fler i dagböckerna. Om han bara kunde hitta dem.

 

Han fann några gamla dagböcker i en låda på vinden. De var daterade några år tillbaka i tiden och hans min mulnade av tanken att hennes dubbelliv – om det nu var fråga om ett sådant kunde sträcka sig så långt tillbaka i tiden. Kanske flera år – och han hade varit helt ovetande.

 

Men han fann inga referenser till några andra män medan han läste. Emma hade verkat uttråkad och stundtals närmast kall. De hade gått igenom många tuffa perioder i sitt liv, men han hade alltid trott på hennes ovillkorliga kärlek. Han tänkte tillbaka och insåg att han många gånger hotat lämna henne, men hon hade aldrig hotat med liknande saker – och han hade aldrig tänkt tanken att hon skulle kunna gå ifrån honom. Men det är klart att hon hade kunnat – men varför hade hon stannat, om hon nu inte älskade honom?

 

27 juli. Ännu ett gräl igårkväll. Vi är verkligen vidriga mot varandra när vi grälar – och enligt honom är allt alltid mitt fel. Och det ofattbara är att han säkert ser det så. Vad jag än säger så lyssnar han inte, bara fokuserar på att det är mitt fel. Visst – det verkar bekvämt, vem skulle inte vilja ha det så? Aldrig behöva ta ansvar för sina handlingar, allt är nån annans fel, och skulle man själv vid något tillfälle ändå göra fel – då var det i alla fall någon annans fel från början.

 

7 augusti. Vapenvila. Idag har vi faktiskt lyckats uppträda helt civilicerat mot varandra. Men en del av mig går fortfarande med garden uppe och väntar på att det ska skita sig igen. Lita? På honom? Aldrig i livet. Det var länge sen jag var så dum.

 

22 augusti. Vi har köpt ett hus. Herregud, vad är det för fel på oss – och på mig – hur kan vi gå och köpa ett hus tillsammans när vi knappt kan hålla sams som det är. Det känns som om vi nu blottar oss för en hel värld av nya saker att bli osams över. Gräsklippning och ogräsrensning, en hel våning till att städa och dammsuga på… Det är i ett villaområde som ska byggas upp norr om stan, alldeles nytt – inflyttning först om ett år, men vi binder oss till köpet nu. Herregud, vi måste vara galna… Fast det ÄR förstås ett jättefint hus, finare än jag nånsin bott och finare än jag nånsin trodde vi skulle ha råd med i den här stan. Så visst, en del av mig är jätteglad för huset – önskar bara att det inte fanns så mycket att vara rädd och orolig för. Och så förstås… så borde vi väl skaffa barn nu, när vi har hus och allt. Men är et klokt? Är vi lämpliga som föräldrar, med vårt humör och våra gräl? Inget barn borde få växa upp i ett hem där det bråkas och grälas som hos oss… Hus eller inte.

 

Emma hade alltid verkat så lycklig över det här huset, visat att hon älskade huset från första stund. Och han hade alltid trott att HON ville ha barn mer än något annat. Honom hade det inte gjort så mycket att det aldrig blivit några barn, fast Emma slutat med p-pillren för flera år sen, ja, i samma veva som de köpte huset. Hon hade aldrig sagt något om det, men han hade ändå antagit att hon var väldigt bedrövad för att hon inte blev gravid.

 

Lätt bedövad läste han vidare. För varje sida blev det alltmer uppenbart att den Emma han känt – eller trott sig känna – inte var sann. Under ytan hade hon gömt en hel värld av känslor och tankar som han aldrig ens anat. Han kände sig lurad.

 

Jag undrar vad det är med mig. Varför jag inte kan känna något. Inte för någon. Har jag alltid varit sådan, eller när hände det? Eller är det bara så att jag inte längre känner något för de personer jag har i mitt liv…?Känner gör jag ju, men inte för dem jag borde älska över allt annat. Jag läser orden nära och kära, läser om människor som efter 30 års äktenskap fortfarande kan känna det där varma och pirriga som vi svor på att aldrig förlora. Nu är det borta och  jag vet inte ens när det hände.

 

Det måste vara den största skammen – att inte älska, dem man borde älska. Dem man förutsätts älska. Hur kan jag inte älska min mamma till exempel? Hon har alltid gjort allt, åsidosatt sig själv och allt annat för att bara vara min mamma. Och brorsans. Älskar jag henne som jag borde? Nej. Jag känner en viss ömhet för henne, men jag avskyr att hon gör sig liten och tvingar mig att ta ett ansvar för henne som jag aldrig bett att få ta. Så ja, hon har åsidosatt sig själv för att vara min mamma, men också för att vara mitt barn, göra mig till de föräldrar hon aldrig vågat lita på. Vilket barn ska behöva vara med om det?

 

Anders visste att Emmas relation till modern var komplicerad. De dagliga långa telefonsamtalen som alltid gjorde Emma irriterad och retlig. Han kunde inte ens räkna alla tillfällen då han försökt få henne att förstå att hon inte kunde lägga ner så mycket energi i sin mamma, att hennes mamma var vuxen och kunde ta hand om sig själv. Emmas mor var sjukpensionär och hade suttit ensam hemma och  isolerat sig de senaste 10 åren. Emma var vuxen och sonen hade flyttat hem till sin pappa när han nådde tonåren, vilket nära nog knäckt modern. Då hade hon ringt flera gånger om dagen en tid, timslånga samtal, och Emma hade tålmodigt lyssnat och hållit med och klappat på axeln så gott det gick genom telefonen. Det ständigt återkommande temat den gången och alla andra gånger hade varit ”har jag gjort något fel?”. En fråga som i många avseenden borde besvaras ja, men Emma hade alltid lyckats få till ett Nejdå, mamma, du har inte gjort något fel alls. Varvid modern var nöjd och möjligen kunde förmås att avsluta samtalet. Efteråt var Emma känslomässigt utmattad och irriterad, inte sällan slutade de där kvällarna med att de hade ett riktigt praktgräl om hennes sätt att hantera modern. Anders hade alltid tyckt att Emma bar sig dumt åt när det kom till modern – det hela var ju så uppenbart, han kunde inte förstå hur Emma kunde vara så blind när lösningen var så enkel. Det var väl bara att tala med modern, hon var ju ändå en vuxen människa…

 

Emma hade aldrig talat mycket om sin barndom. Hon sa att hon inte hade några direkta minnen, att det inte fanns så mycket att komma ihåg. Hon brukade prata om böcker hon läst som barn, men det var ungefär det enda. Hans egna barndomsminnen myllrade av bus och pojkstreck. Hon hade ibland irriterat sagt åt honom att växa upp och inte leva i det förgångna. Han hade anat en viss avundsjuka, men vad skulle han göra åt det? Hon hade inte haft någon dålig barndom, bara en ganska isolerad och därtill kraftigt överbeskyddad barndom. Hon hade varit bäst i klassen, aldrig behövt kämpa för att lyckas med något. Retad i skolan, men knappast mobbad på riktigt, mer av det gamla vanliga käbblet, men så håller väl ungar alltid på?

 

Någon gång hade han försökt tänka sig in i att ha ett förflutet där ingenting varit värt att minnas, där den ena dagen går i den andra och ingenting sticker ut och gör ett intryck som varar in i vuxenlivet. Det hade inte gått – ett liv utan minnen var omöjligt. Det man inte minns har aldrig hänt. Var det då så att hennes liv bara inte hänt? Så kan det ju inte vara.

 

Hon hade alltid gillat psykologiska thrillers, sinnessjuka mördare – eller ännu hellre thrillers där svaren fanns gömda i en människas förträngda minnen. Sådant hade alltid fascinerat henne. Ibland hade han inte kunnat låta bli att undra om hon tyckte om sådana filmer för att de slog an en ton hos henne själv. Att hon kanske inte alls var så minneslös som hon påstod – och säkert själv trodde – utan att minnena fanns där någonstans, fast hon valt att stuva undan dem så väl att hon inte ens själv fann dem. När han nu läste hennes dagböcker, hennes ord om sin egen känslokyla som kändes främmande även för henne började han undra igen. Nu skulle han aldrig få veta. Emma var borta och så även minnena. Vad som  än hade hänt under hennes barndomsår, så var det nu verkligen borta. Det man inte minns har aldrig hänt.

(sommaren 2005)

h1

Vid ett köksbord

maj 16, 2008

Är du lycklig här? frågade han.
Jag såg upp över min morgontidning, kulturdelen, och mötte hans blick över den slokande ekonomidelen i hans händer.
Jag vet inte, svarade jag. Var skulle jag annars vara lycklig?

Vi återgick till tidningarna, rutinen och livet, men frågan hängde kvar där, i luften mellan oss. Den stod längst fram i kylskåpet varje morgon när jag sömndrucket öppnade för att se vad som fanns till frukost. Den strilade ur duschen varje gång jag klev in i duschkabinen. Den ljöd som en viskning ur radion. Den doftade ur krukväxterna. Den kittlade mot näsan när jag sov, strök sig mot mig som en kelsjuk men irriterande katt.

Varför frågade du om jag är lycklig här? frågade jag honom många morgnar senare.
Han såg upp över ekonomidelen och mötte min blick. Jag hade kulturdelen i händerna, men tidningen slokade oläst över frukostbordet, som ett segel utan vind.
Jag vet inte, svarade han. Vad skulle jag annars ha frågat?

(våren 2004)